Fast ej från guldets makt och ej från Lyckans flärd,
Och ej från modets galna seder,
De någondera dra den heder,
Som gör, i eder tro, en dödlig henne värd.
_________
Han, i sina mogna dagar,
Med den styrka hälsan ger;
Som ifrån hans kinder ler,
Under måttlighetens lagar,
Nöjets hopp fördubbladt ser.
Ej det nöjet som försvagar
Och som lättingen förtär;
Men som Mödans dotter är,
Och som Arbetet ledsagar,
Under Idoghetens tak,
Medan, på dess flydda smak,
Flärdens trötta hjelte klagar.
Hon, med det fina vett, de blygare behag,
Som ej till handtverk gjort att blända och förtrolla;
Som ej af modet fått en hastig seger-dag,
Men smyga till sin thron, och evigt den behålla;
Med detta ögonkast, der Känslan, i försåt,
I otillslutna bröst en hemlig gnista sänder,
Som icke bränner, men som tänder,
Och med den ljufva röst, som följer henne åt;
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/94
Den här sidan har korrekturlästs
— 80 —
Med
