Hoppa till innehållet

Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 81 —

Med den naturens ton, som utan sken af våda,
Sig tränger menlöst fram att öfver hjertan råda;
Och framför allt, med denna själ,
Så öppen — men så vis! så öm — och dock likväl,
Så lika jemt beredd att njuta och försaka!
Af all den qvickhet prydd, som ger en flyktig träl,
Och alla tänkesätt, som fängsla vid en maka! —
Med denna rikedom, med denna sälla skörd,
Utur naturens sköt, utaf Behagen förd,
En annan Heloïse till Hymens altar hastar:
Och du, i hvilkens famn hon detta offer kastar,
Som bad, om Gudens nåd, så länge, och så rörd,
Tryck henne till ditt bröst, och känn att du äv hörd!

 Unga Systrar! J som njuten
 Denna yttersta minuten,
 Hvilkens väntan Er förskräckt;
 Samlens, i högtidlig drägt:
 Edra afskedstårar gjuten
 På de sälla blomsterband,
 Hvari hon, för evigt sluten,
 Rycks från Er, af Hymens hand.

   

 Och du, de gamla dars Gudinna,
Af äktenskapets helgd förgätna Skyddarinna,

Leopolds Skr. II Del.6