hör hvad han påstår den kättaren! den gudsförnekaren! den samhällsförstöraren! För att slippa undersökningens möda, har mängden efter sin vana, trott, och någon gång ropat med, för sällskaps skull. Man har föreställt sig philosophernas skrifter, i dessa och andra ämnen, såsom stora nederlagsplatser för farliga läror och förvillande meningar. Man har låtsat frukta för altare och thron. Och just under det att vissa af dem som ropat starkast om den öfverhängande vådan, sågat i tysthet på deras grundvalar, åtminstone på den sednares, har man hört som tätast upprepas: bort med det farliga förnuftet! bort med philosopherna!
På detta sätt har frågan uppkommit om philosophiska skrifters vådlighet för religionen, och på samma sätt de nyare frågorna om deras vådlighet för alla vigtiga ämnen af det allmänna tänkesättet. Man litar på pröfningens svårighet, på förvillelsens lätthet; man skriker och tros.
Det antiphilosophiska skrikets historia, för fattad med kännedom och skicklighet, skulle i sanning utgöra ett vigtigt moment af menniskohistorien. Dess ålder, uppstigande i det moderna Europa, ända till den första stråle af ljus, som delade påfvemörkret, visar att dess ursprung är,
