som någon gång händer, mera gammalt än hedervärdt. Galileus var ej dess första offer.
Så länge likväl detta skrik ännu blott var den theologiska intoleransens, var det ännu uthärdeligt. En lärd man framställde i enlighet med skriftens läror sina metaphysiska bevis för verldens tillfällighet, för Guds varelse och egenskaper, för menniskans frihet, för själens immaterielitet och odödlighet. En annan lärd man, lika god Kristen, men tilläfventyrs bättre tänkare, fann ej bevisen slutande. Ingenting var på den tiden simplare eller vanligare, än att strax svara honom: ni nekar mina bevis; ni nekar då sjelfva sanningarne; ni tror då hvarken på skapelsen af intet, eller på Gud, eller på friheten, eller på ett lif efter detta. Ni är en gudsförnekare, en religionsförstörare.
Detta skrik, en gång begyndt, understöddes utan dröjsmål af alla små skolmänner eller små kyrkomänner, hvilka efter tidernas vana, med en hjertelig uppriktighet hatade vissa stora snillens öfverlägsenhet. Det fortsattes vidare, såsom en nyttig uppfinning, vid alla tillfällen af lika beskaffenhet. Wolf, författaren af den bästa bok, som intill hans tid utkommit om Gud och själen, blef en martyr derföre. Han dömdes af Konung
