OM SMICKER
I. STYCKET.
2 Umgängs-Smicker.
Näst Smickret, är ingenting så vanligt, som åt$ ropa deremot, Smickret är en lönndörr till lyc- kan, som hvar och en gerna vill slå i lås efter sig, och utanför hvilken alla skrika på den sam smög sig igenom,
Philosophen ensam skriker ej. Han resone- rar, han undervisar, han varnar, han talar san- ningen; men med höflighet. Som han är hvarken arg eller afundsjuk, ursäktar han likväl, af två ytterligheter, hellre smickret än grofheten,
Men huru ofta förenas de ej hos en och sommia person? oeh hvad står vanligare tillsam- mans, än att skälla af illska, och att krypa af feghet? Har man ej sett just de gröfsta smädare blifva på en gång de skändligaste smickrare, så snart fruktan eller egennyttan pekat åt stoftet, och hviskat till en sådan: på knä, usling!
Man har ej orätt att afsky smickrare, men man måste förstå att igenkänna dem. Alla som
