hos hvar särskilt begrundare, och är, man må säga hvad man vill, nästan aldrig att lita på. Låtom oss lemna åt hvardera ett hastigt ögonkast.
Frågan är här om naturen, såsom verkan eller ej verkan af en förnuftig orsak. Min afsigt är visserligen ej att i form strida mot försvararne af en sjelfdanad verld, vare sig genom blind physisk nödvändighet, mekaniska lagar, organiska lagar, eller genom hvilka andra magiska maktord, som de tro innebära denna underkraft. Jag begynner med att tala till det allmänna sunda omdömet, och frågar, om man kan betrakta hela detta omätliga sammanhang af verldar och varelser, i sin omfattning och sina physiskt motsvariga förhållanden, annorlunda än som ett stort, sublimt, mekaniskt konststycke, fullt af inrättning, ifrån maskens minsta fiber, upp till planeternas banor, och ifrån dem till solhafven hvaraf de kringströmmas? Jag frågar, om denna ofantliga stoft-byggnad låter, utan orimlighet, tänka sig oberoende i sin inrättning, af den enda inrättande förmåga som kan möjligtvis gifvas: förnuft? Man talar om sjelf-nödvändighet: och den måste visserligen finnas någonstädes. Men detta sublima slut-begrepp af allt ändeligt förnuft, jag frågar hvarvid det fästes rimligare: vid det som i sitt yttre förhållande röjer ordning; eller vid det som
