Man må likväl ej tro, att jag ger någon stor vigt åt denna argumentation. Den är kanske så god som de flesta andra af detta slag, och tjenar icke dess mindre till rätt litet, eller till alldeles intet. Låtom oss en gång vakna ur dessa tomma tank-drömmar, som man hedrar vanligen med namn af philosophisk djupsinnighet, och som i grunden ej äro annat än ett slags logiskt inbillnings-spel; det vill säga, våra sinnliga eller halfsinnliga föreställningar, sammanbundna efter slutkonstens allmänna tanke-lagar. Men alla dessa, med hvilken skarpsinnighet de må sammanlänkas, hvad visshet kunna de i grunden gifva oss? Dels är man aldrig rätt säker på sjelfva riktigheten af dessa hårfina sammanbindningar, dels äfven (kunde man också vara det) följer deraf ingen saks motsvarande verklighet. Har Kant rätt, så utgöra sjelfva våra allmänna förstånds-begrepp, icke annat än former för våra egna föreställningar, icke lagar för tingen i sig sjelfva, och svara på intet sätt emot deras verkliga natur. Man måste erkänna, att emellan våra föreställningar, ehuru logiskt de än må sammanfogas, och sjelfva sakerna utom oss hvarom vi dömma, finnes intet för oss bevisligt sammanhang. Förnuftet gör då här, igenom detta medgifvande, ett inkast emot sina egna slutsatser, som det omöjligen kan vederlägga, och hvarige-
