nom det sjelf jäfvar deras pålitlighet. Och ehuru det kan likaså litet bevisa motsatsen deraf, tvingas det likväl derigenom att antaga dess möjlighet.
Men om motsatsens möjlighet således har rum i de mest djupsinniga spekulationer öfver dessa ämnen, har den då, torde någon fråga, mindre rum i anseende till detta så prisade sunda förnuftets omdömen, och kunna ej de, af alldeles samma orsak, missleda oss? Jag nödgas medgifva detta. Dervid förekommer likväl den åtskillnad, att dessa omdömen, som de äro oändligt mera enkla och omedelbara, äro de också mindre underkastade en mängd logiska misstag. De lägga ej till ämnets svårigheter, subtilitetens; och man kan säga, att det är i spekulationen merendels alltid vi sjelfva som bedraga oss, då deremot, i fall det allmänna sunda omdömet verkligen sviker, det skulle vara, i riktig mening sagdt, sjelfva naturen som bedrager oss.
Men om emedlertid, hvarken spekulationen eller det sunda förnuftet medför någon ojäfvig visshet, och om motsatsens möjlighet alltid måste medgifvas, huru har då kunnat påstås, att naturen ej låter tänka sig annorlunda, än som verkningen af ett inrättande förnuft? och om än så vore, hvad båtnad kunna vi hämta deraf?
