... 393 — ärande tid och stund afdöda mennisköslägtet, inenting annat än en mer eller winclre oinsläfidlig eskrifning på den adidnas börd, slägt, uppibstan, sysslor, befordringsöden. Lägg till, när tillillet varit gynnande, berömmet öfver något dess Brsek ti lärdomen cUer konsterna; ofta förgänglig.^MMs oflfbr innan sjelfva författatn, sjtlfva mä-* tören, och, långt lör honom, i full fart ner till glömskans mörka riken. Hvar och en orator pryler och utsirar på ^tt vis detta allmänna thema^ Mh ger 81g all omsorg, att säga på ett märkvär-ligt sätt, saker utan märkvärdighet. Ocköå häri-^ kr Tid sådana tillfällen mången skribent^ äfven Bed talang, hvad naturligen bör hända, att han ned alla anspända krafter, icke förmår uppresa hr grafvens mörker, dess en gäng vundna rof; hch att man kunde i riktig tillämpning briika krom Skriftens ord, som sägcr^ fast i en annan iiening^ aii det trädet fallit y der hlif[>er det 11 est difficite de s^éleper quand te stijet ^^Uae: så dömma Voltaire och förnuftet. TalunCq gör ätaiinstone icke ensam nog dcrtill. Oai ^ant likväl stundom sker, verkas det visscrligiMi 4^0 genom någon blott stylens förfjenst, eller Kf>tta lof ordets ståtlighet Det verkas då, utan rtfvel, genom vissa stora skribcmters egna rike
