^ 33t — ftSormarnas ödeläggelter. Man fBnrarir e| miniiet af hvar Ijuf stund i det vackra Arkadien, men Etnas och Vesuvii eldsiortningar iro räknade. Minnet ar då egentligen i sig ajelf ingen belöning', intet offer. Det blir det först dä, nSr tiden och upplysningen iätt stadga det sanna yärdet af de personer eller de saker som höja sig örTer glömskan. Beklagom dä ej den stilla välgörande dygden, att ej äga ett anspråk på minnets varaktighet Lyckönskom hellre jorden, om hon Ir så vanlig bland hennes inbyggare. Och hvad fSrlorar hon på att glömmas, om ett långt minne äfven är inissdådarens lott? om Cromvel , som Po^ pe märkvärdigt säger, straffets af sin odödlighet? Och glöms hon verkeligen, om hon ej atplånas nr deras minnen som hon älskat, som hon tjenat, och med hvilka hon lefvat? Det ges ett min* ne, som blott kan finnas hos våra qvarlefvande bekanta eller vänner., och som dör med dem Detta minno är det enda verkliga. Det andra ir cM sublim dröm, som himmelen skickar så ofta någon stor man behöis, att väcka det trånande menniskoslägtetc Men funnes också i tjugo sek* lers tacksamhet, detta höga, rörande Värde, som upplifvar hjelten; välan: ekens majestätiska stam och dess varaktighet, qväfver den hos er känslta af blommans skönhet, som i morgon icke wfit skall finnas? Denna skillnad, blonister, ogris ^ - �
