-. 542 _ jan till slutet, som gor att det förtjenar heta en Afliandling. Det är just detta, som utgör den verkliga talarens första egentlighet, just detta, som vi mest sakna hös en del predikanter, och som är tusende gånger rarare att finna, än den smula talang som fordras att skrifva en bit passabel styl. Denna är bildningsgåfvans verk. En gosse kan till en viss grad hafva den; men blott den mogne mannen tänker och öfvertygor. Och be- klagligen är denna mognad just det sällsynta i predikokonsten, likasom i alla andra tankeyrken. Men om den var nånsin nödvändig. Sr odi blir don det dageligen mera för dem, som bort vara menighetens undervisare i religion och lef' nadslära. Må de uttrycka sina tankar, med en bättre eller slätare styl, derom är ej ännu fii^ gan; men må de allenast hafva tankar. Må de förstå, att genom en sammanhängande betraktelse, (så enfaldig den må vara) leda till sanaingens kunskap, till dygdens utöfhing, och göra det ä ena sidan mödan värdt, å andra sidan möjligt for åliörarnes uppmärksamhet, att följa dem i densa så ofta outredliga irrgång, som de behaga kalla betraktelse! Detta fordrar den enfaldigaste till sin uppbyggelse, och hvad annat fordrar äfven den visaste?
