Stridighetema angående den första punkf uppkomnaa^ om jag ej felar, af ett begrepp < dygd, alllfär abstrakt, alltför öfvcrspändt, för vara lätt<eligen sant. Det är ej nog, tror ni att utöfva dygden verkeligen för hennes eg skull; man måste också icko utöfva henne i någon aunan orsak tillika. Man föreställer s att det minsta afseende dervid på egen lycksali het, förminskar, tillintetgör den rena vördnad för dygden; och att man icke mera gör på Bi got sätt, för hennes skull, hvad mangör, pånui sfa sätt, för sin egen. FörgälVes har naturen 1 kasom sammanflätat med hvaraudra i mennisb sinnet, vördnaden för ett moraliskt varde, oc nöd\äiidjglicten att söka sällheten. Förgäfres hi hon i verkligheten förenat dygden och lycksaliji heten. Man afgör att de likväl icke kunna foR nas, åtminstone ej i dsyftningen; att all tnk på väl,' är egennytta; all egennytta oförenl^ me ren dygd; och att den, som i dygden söker fiO heten, äger ingen dygd. Dot synes som mai trodde hcmligen, att Skaparen ej så riktigt f& stått konsten att dana �tt uienniskosinne; attHi •lagit tiUhopa olja och vatten, och sagt: hhi den ederl Men man bedrar sig. Denna inrättning i vis, ocl} deqna förening möjlig. Egenny ttaof ga
