^ 571' — 'Sr att älska och skutta endast sitt ändamål; y njutning, och ingenting annat, utan blott så a det fj('nar henne såsom medel dertill. Egen- tan finnes då ej[, så snart pligten som uppfyl- , eller don goda gerningen som gores, verkeli- I betraktas, erkännes, utöfras, såsom i^och for sjelfva stora, TÖrdnadsvärda, förbindande för- filigheter. Det är visseriigen då, som det goda
- prningen blir sjclf ändamål; och är det annat
n fordras till dygd? Men nu frågar jag: kan n ej hafva det goda i gerningen, till ändamål, it likväl dcrjemte ännu ett annat? Kan ej en , till exempel, vårda sin sons uppfostran, af lerlig öfvertygelse om sin skyldighet dertill, och väl, derjemfe, söka för sin ålderdom, trösten; Idjen af hans välgång? Man skulle vara utan •nuft, för att bestrida detta. När Kant i sin k om ren clygdy ganska naift tviflar på att ren
- gd någonsin gifvits i verlden , hvart for dä sjelf-
detta tvifvelsmål, om ej till misstankan om en as öfverdrifning, som fordrar till dygdens ren-- t, det naturstridiga, det vill säga, det omöjliga? fad är ren dygd? Ar det sällhet och dygdför- ade utan förebråelse? eller dygd ensam, utan I sällhetsönskan? Men gör det förra ej tillfyl- It? och är det sednare möjligt? Hvem har då kunnat, hvem vågar påstå, att fgdcn måste ensam finnas och verka hos varpl �-
