Hr Bliui efterrinne blott, jag ber derbm, bota fPH ibland oss äga ens den för all deklamation först
- ' nödiga gäfvan, alt åtminstone efter meningens a f-
. delningar, riktigt uppläsa en skrift, och att gifva ^.den, genom röstens afpassade fortgång eller uppe- L båll^ sitt rätta och klara ordaförstånd. Men om
- redan denna gåfva är ibland oss ingenting mindre
r^ �ln aUmän, huru mycket sällsyntare måste då ej den vara, att genom röstens, om jag så får tala, fOUka känsloböjningar, och åtbördemas skick, ut- ^trycka hjertats rörelser, uttrycka detta själens del- .tagande, utom hyilket nästan all verkan på åhö � les sinnen nödvändigt förlorar sig? Det ar i Ifianning ej nog till utförandet af ett predikotal , att L 0tå på ett upphöjd t rum i församlingen, bära på sina ^ axlar en lång hängande kappa, haEVa en h vit näs- f ednk i handen, och låta höra en menniskoröst Man ^ ^inll se och känna, att predikanten talar, om ej ur ' .aget koncept, åtminstone alltid i öfveren^stäm- melse med sitt eget begrepp och sitt eget hjerta. Man ^ .vill se och känna, att han h varken uppläser en I .leza, eller spelar en role. Själens, känslans, den L ^allvarliga, men af förnuftet styrda känslams röst i r undervisningen, förmaningen , bestraShingen ; in- gen sjelCmjndig dunderstämma, ingen lez-ton, in- gen jemmerlåt; åtbördernas värdiga skick , och väl ' afcnätta rörlighet; framför idlt deras sannaste en- lighet med det som talas; inga kastningsir^ inga
