allmänt; och den Engelsmannen som, enligt berättelse, hängde sig sjelf för att bevisa lättheten af detta dödssätt, kunde ej gifva ett större bevis af, på en gång, sjelf-uppoffring och föraktlig vansinnighet. Uppoffringen, sjelfförsakelsen, hafva då visserligen i sig sjelfva ingenting vördnadsvärdt. De måste för att vinna vördnad, hafva en orsak, ett föremål som förtjenar den. Men om förnuftsrättheten af denna orsak, detta föremål, antingen icke, eller åtminstone icke strax och allmänt låter infinna sig, hvad hafva då vissa sådana gerningar, som likväl, hos hvar menniska, och utan allt eftersinnande, uppväcker bifall och högaktning? Jag svarar: omedelbar skönhet. Huru och hvarigenom denna uppkommer, lemnom denna fråga till ett annat tillfälle. Men huru vill man ej se, att det måste finnas hos menniskor en grundläggning till en viss moralisk esthetik, likasom till en esthetik i konsterna, hvarigenom vissa föreställningar alltid beledsagas af ett omedelbart känslo-bifall, och blifva derigenom, i förening med förnuftsgåfvan, den yttersta grunden i menniskosinnet till hvad vi kalla moralisk natur, och till dennas allmänna enligheter? Föreställningarne af det sköna i vänskapens uppoffringar; i fastheten vid den stränga redlighetens fordringar; i troheten mot en olycklig öfverhet, äro
