B Hvarfore syUés man i sjelfvå verket ' aldrig löjligare, än då man gör platta poesier, och tror att genom frack sjeirbeundran iipp]:jelpa deras anseende? Dcrföre att man liar aldrig rätt till xnindre skoning, an då man gör med högmod illa, hvad man gör for att beundras: derföre att detta Zndamål föjutsatter vissa utmärkta gäfvor af na* turen, vissa charnier af snille, hvilka en sådan antingen mycket enfaldigt inbillar sig äga^ � eller
- vill på ett oblygt sätt truga andra att hos honom
crkSnna: derföre att den sanna skaldekonsten tar ntt ursprung ifrån en värme i själen, ett ljus i tanken, en upplyftning, en harmonisk tjusning, , som man med ett oklart hufvud, en vimlande in* billning och tillgjorda hänryckningar, fåfängt m&- dar aig att likna: derföre ändteligen, att en vers af hvilket slag som helst, om den icke är det skö- naste uttryck af en ren och lefvande tanke; om den icke är ett blomster kastadt af Gracerne, en pil sknten från Apollos båge, med ett ord en sann ingifvelse, förtjenar redan derigenom blott ringa bifall; men förtjenar, i fall usel, i fall rent •..af odräglig, — och ändå framburen med stolthet •ch sjelfförgudning, — visserligen den högsta grad Éf förakt och åUöje. Det är icke beskydd och anseende som af- |Sra en författares \urde. Milton lefde misskäad
