före dessa allmänna moraliska eller esthetiska notioner, äro på en gång så mörka och så allmänt antagna, så otvifvelaktiga för den enfaldigaste, och så oförklarliga för den djupsinnigaste? Jag frågar: ligger ej i dessa notioners på en gång helt egna ursprunglighet och likväl vanliga motsvarighet till våra förnuftsomdömen, orsaken, hvarföre vi alltid känna oss så starkt frestade, att förklara dem genom förnuftsgrunder, och likväl aldrig kunna fullkomligen lyckas deri, ej en gång öfverensstämma i våra förklaringar?
Icke nog. Jag tror att denna moral-esthetiska sinnesdaning hos menniskor, sträcker sig ännu längre, än till deras inbördes moraliska förhållande; innefattar mer än blotta lagarna för deras gerningar; ligger i allmänhet till grund för alla begrepp, som stå på något sätt i sammanhang med menniskans högre bestämmelse; och kunde, riktigt undersökt, blifva af större vigt i philosophien än man vanligen föreställer sig. På denna grund tror jag äfven, att hvad en philosoph, i ämnen af närvarande slag, först och förnämligast bör göra, det är att från alla blotta slutgrunder, afskilja dessa känslointryck, dessa omedelbara invertes erfarenheter, och endast söka bestämma, så långt möjligt är, de allmänna föreställningar, troligen ganska få till antalet, som ursprungligen tjena dem
