berg, tillade hon, i det hon med köld vände honom ryggen, han kan också göra en sjö, om han vill vara artig.
Mannen stod handfallen af förundran, sorg och blygsel. Den vise Koglu vinkade honom till sig. Jag märker väl, min vän, sade han till honom, att i din sällhet ännu felas en sjö. Gåfvan är ej stor, tillade han, utsträckande sin staf öfver fältet; gack, och du skall finna den. Mannen lopp å nyo, att hämta sin hustru. En uppstigande flod tömde sin urna öfver det nakna fältet, och slog dånande emot de nyss upphöjda stränderna. Se, ropade mannen, icke mindre förnöjd än förra gången, se grymma, hvad underverk kärleken lärt mig att åstadkomma! Hvad! skrek den sköna frun, i det hon skyndade ner mot stranden, ett så stort vatten! en fullkomlig sjö! det är charmant. Men hvilken skada! Intet skepp att segla i! Hvarföre då, min kära man, hvarföre då alltid, det ena utan det andra? alltid blott hälften af mina önskningar? En sjö, utan skepp! ännu en gång, man har aldrig failit på en sådan tanke.
Och jag, min hustru, svarade mannen flat och förtruten, jag tillstår i min ordning, att edra fordringar äro lika så omätliga som orimliga, och
