att jag öfverger, att ens tänka på möjligheten att uppfylla dem. Vid dessa orden vände han sig om och gick sin väg.
Koglu vinkade honom nu till sig för andra gången. Välan, min vän, frågade han, har sjön gjort sin verkan, och är du nu fullkomligt lycklig? Ty värr, svarade denne med en djup suck, hon vill ännu deri hafva ett skepp; men det är troligtvis, den sista af hennes önskningar. Se här, fortfor Koglu: tag denna valnöt, kasta den midt i vattnet inför hennes ögon, och hennes önskan skall uppfyllas. Ni är den ädlaste bland välgörare, ropade mannen på nytt, och omfamnade hans fötter. Behåll din erkänsla, min vän, svarade den vördige gubben, du betalar dyrt din hustrus sällsamma infall; ty vet, att i det berg som försvann undan dina ögon, just vid foten deraf der jag fann dig sittande, tillskapades hemligen en ädelsten af oerhördt värde, som, inom tvenne år fullkomligt mogen, var bestämd att af dig upptäckas i och att blifva dig tillhörig. — Hvad hör jag? ropade mannen. Hvad har jag önskat? och hvilken förlust har jag gjort? — Gif dig tillfreds, yttrade sig den vise Koglu: allt kan ännu hjelpas; och jag skänker dig till den ändan, utom hvad jag redan gjort för dig, ännu en önskan, som du blott har att framsäga, för att finna
