vika, och utom hvars danande och styrande inflytelser, hela naturen omöjligen kan synas oss annat än en kall och död ofantlighet, utan värde och höghet, uppfyllde den ock med sin physiska utsträckning, alla rymdens omätliga öcknar. Måste vi då ej upphöja oss till denna förutsättning, hvarförutan vi stanna i våra begrepp om alltings ursprunglighet, långt ner under dess egen oförnekliga effekt, vårt eget sinnesvärde?
I sanning, hvilken åtskillnad af primitif föreställning, emellan en ändlös stoftmörja, verkande utan medvetande, och föreställningen af den lefvande, allt omfattande, allt inrättande tanken? Emellan föreställningen af blinda mekaniska tvångslagar, och lagarna af en fri välgörande vilja? Känslan stöter bort ifrån sig med afsky och rysning den ena af dessa föreställningar. Hon omfattar den andra med glädje, och vördnad. Hon gör mera. Hon säger, utan minsta hemliga tvekan: detta är sanning, och måste vara det! Ju mindre det är i blotta slutgåfvans förmåga att säga detta med fullkomlig visshet, och ju högre känslan likväl här låter höra sin röst, ju mera kunna vi öfvertygas, att det ligger till grund för våra begrepp om alltings ursprunglighet, en outplånlig föreställning af det absolut förträffliga, såsom omöjligt att ej vara grundkällan till all tän-
