detta, behöfver från det ögonblicket icke låna någon hjelp från en djupare tankepröfning. Den får ett enda enkelt föremål: den högsta godhetens rättvisa, och en enda enkel kunskapsgrund: moralkänslan.
Väl torde man svara: antagom förnuft och rättvisa i naturstyrelsen, det vill säga, antagom en Gud. Låt allt i denna regering svara emot moralkänslans verkliga fordringar. Men säg oss först med visshet, hvilka äro dessa verkliga fordringar, i hänseende till varelsens fortsättning öfver det närvarande? och huru skiljas de ifrån blotta naturbegäret, som åtrår, äfven utan möjlighet, allt hvad som behagar och smickrar det? Om det så kallade moraliska sinnet består, på detta sätt, i en blott outredd känsla, icke i några bestämda tanksatser och reglor i hvart ämne, huru vet man att det verkligt innebär allt hvad man låter det säga?
Svar: Moralkänslan är ej annat i denna bemärkelse, än naturbegäret, rättfärdigadt genom billigheten. Naturbegärets röst är aldrig tvetydig. Billigheten af dess uppfyllande kan vara det i smärre tillfälliga ämnen, genom hundrade högre orsaker. Men den kan aldrig vara det i det som angår hela bestämmelsen af en lefvande, kännande
