åtminstone med lika påtaglig visshet, som en omedelbar uppenbarelse, framställa för menniskosinnet de två föremålen för all religion: Gud och Odödlighet. Så länge det ej kan ske, så länge slutsatser och förmodningar här måste sättas i stället för dogmer och facta, skall den naturliga religionen föga kunna blifva mer än några abstrakta tänkares, och hos menigheten föga röja sig i annat, än endast i det ständiga behofvet af någon säkrare lära. Deraf skall hända, att man antingen som i Frankrike, skall snart återkomma till den man öfvergifvit, eller ock fältet öpnas för nya religionsstiftelser, och för alla de oredor som åtfölja sådana. I detta sednare fall äro två olägenheter, sägom rättare två olyckor, nästan oundvikliga; först, sjelfva påfundens möjliga orimlighet och derigenom skadliga verkan på menniskoförståndet; för det andra, sjelfva nyhetens vådliga inflytande, och det starkare upplågande af religionsnit och fortplantningsifver, hvilka just varit de, som gjort nästan alla religioner i deras början förfärliga för samhällslugnet. Man hindrar ej detta utan våld och straff. Och af detta uteslutande, denna saknad af all uppenbarad lära, skulle följa, eller åtminstone kunna följa, just hvad man derigenom ville förekomma:'partisplitet, förföljelsevåldet. Sådant är
