böra vara aprioriskt-syntetiska, och man inser ej hvarigenom blott några af dem skulle erhålla den- na egenskap. I den satsen till exempel, att alla kroppar äro utsträckta, ingår rj-mdåsk&dningeo i sjelfva subjektets begrepp, lika så väl och pfi all- 'deles lika sätt, som i den oni tvenne jtors l^3\A som jenU betacka hvarartdraj och predJkaten I^- ga i begge fallen i sjelfva subjektens natur: emd- leilid förklaras af Kant den senare af dessa satser för en syntetisk sats a priori, under det att den föt-ra antages för blott och endast analytisk. SklD- nadeu är likväl ej lätt att finna; och många sSda- na ex^npel kunde ännu tilläggas, under det �tt kuappt något enda torde gifras af eu verkligt aprio- ri^t syntes, det vill säga af ett omdöme, som til- Itlgger ett alldeles nytt, men dock nödvändigt pre- dikat till subjektet, formedelst å^ädningcn af titl eller rymd. Af älta dem Kant anfbrt, vise lUata blott ett enda, som ej 6r af fullkomligt analytlft béaiaffénhet. Kant sjelf tyckes äfven hafvn velat förebygga ett inkast af detta slag, då han p5 fle- ra iUilleh yttrar, att syntetiska satser a priori kuli- na oi;h mäsl � tillika rära af analytisk tiatiik Héo daéjelfva gruhdvillkoret för de syhtétJska jäst fi*- stSf deri, att predikatet i deöj icke böf ktrtinå vi
�id>)ektéti begrepp hurledas, så letitiiäl- jag aUil$^
, huru en syntetisk sats Atllle kuhna *v^*f S^
