Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


I anseeikié tiU andra utom oss, synes likväl det- ta så obestämda meniiiskoTäl, lätteligen kmina be- stämmas till allt hyad som afvänder deras lidan- de, allt hvad som fredar deras tillstånd eller för^ bättrar det. I anseende åter till oss sjelfva edi rir egen sällhet, synes lika litet svårt att påmm-^ na sig detta egna medvetande, denna frånvato åf bittra förebråelser och qväljande minnen/ hvai^ forutan ingen yttre lycka iijutes oförgiftad. Dietta inre tröstande lugn, aom visserligen icke är någoH flyktig känsloretebe, utan följden af ett öfver sig s}elf dömmande sinne, som gör sig rättvisa; koft-^ ligen, denna frid med sig sjelf, hvaraf saknadea stundom fortväxer ända till afgrundspläga: se der utan tvifvel det absoluta villkoret för verklig säU* het. Man har derföre svårt vid att finna, h vårföre begreppet om denna sistnämda skulle vara omöj- ligt att bestämma; och tagen som den bör, i den- na högre mening, inser jag, ännu en gång sagt, lika litet hvarföre den såsom moralisk princip skul- le vara så alldeles otjenlig. Naturen sjelf tyckes tvertom hafva dertill ämnat den. Auktor inlåter sig ej i allt detta. Hans slut- satser gå sin egen väg fram, utan att låta störa sig. Som vi redan sett, visar han, att då man, för att verkligen finna, pligtj måste i pligtbegrep- pet uppstiga till en vi^s attmännelighel och nAf-