99
�t
9>
9*
9 �
�9, �
helt; hvad tro kunna vi likväl sötta dertill, då vi åter läsa straxt derefter: "att objektivitet i allmän- het, och tingens dermed förenade yttre skiljaktig- heter, såsom uppkommande af den absoluta en- hetens inbildande i formen , och således blott der- af beroende, icke kunna vara i grunden annat än oväsendtliga ^^); att objektet är i sig sjelf och till sin rätta natur ingenting annat, än andens '^blotta handlingssätt ^)^ med ett ord ingenting annat, än sjelfva förståndet , ^^) sjélf^a förrän^ mandet" m. na. ^')? Må den nya läran derföre tala så mycket bon vill om en jttre naturverld j och de beundrarn' värda lagar j som forskningen deri upptäcker f5r oss; om objekt och materia^ samt deras realitet , såsom ämnen för vår yttre behandling ^ och om hvilande, overksam natur, samt om föremålens mo^ stånd vid påstötning utifrån ^ ja till och med om död massa j materiell materia och förgänglighe- ten deraf; må hon tala om allt detta, säger jag,
�>
99
^ �)Ideen z.e.PhiJ.d. Natur, Zusatz z. Einleitung. ^7) Ideal. d. Wiss. Lehre, p. 299. ^8) ifcid. p. 281, 282. 2 �) ibid. p. 221. Den gamla definitonen på sanningen, att hoo består i den absoluta öfverensstämmelsen emellan ob- jektet och förnimmandet deraf (das erkennen), hade längst kunnat föra derpå, att objektet ingenting annat ar än detta förnimmande, h, e. består just i sjelfva fo- reställningen/'
