— ^38 — grunden gfi^ ut på rena nihilismen af all realitet; yttre eller annan. Jag har till bevis härpå redan anfört sjelfva gttindsatserna, och skall ej upprepa dem. En af huf mdlärorna , som derpå byggas, är till ex., att ingen yttre Vérld är till , utan då och så länge en ande åskådar den; det vill säga,^ gor den till objekt för sitt förnimmande. Men redan detta, förstör det ej på en gång möjligheten åf all realitet? Jag vill ej anmärka, att om verlden är en produkt af andens medvetslösa verksamhet, så må- ste hon väl kunna existera utaci andens förnim- mande, efter hon hel och hållen tillkommit under detta medvetslösa och oförnimmande tillstånd. Lem- nom, säger jag, denna motsägelse obemärkt Men, om verkeligen ingen yttre verld är till, utan då en ande gör den till föremål för sin åskådning; om den Således försvinner och upphör att vara till, så snart anden upphör att hafva en åsyn, en fö- reställning deraf: då i förnuftets namn, hvad kan den väl i sig sjelf vara annat, än en blott före- ställning hos anden; och huru går det i det fallet med den yttre permanensen, det fortvarande be- ståndet, det egna, sjelfständiga lifvet, som i denna lära likväl egnas deråt? Påstår hon till svar härpå, att hvarje ande ^. alltid har en verld omkring sig till ämne
