någon minsta gilltighet om Ofver^nnliga fSréiirSl? Så länge filosofien ej ännu vet visstt svar på desi � sa begge frågor, kläder det henne just väl � att tillvälla sig namn och rang af bevisad naturkunskap. Det skulle fordi^as härtill förmågan , att, från fötsta punkten af all ursprunglighet, följa haturen, med ett omedelbart förnimmande, i helå dess iltveckling af real eller fenomenal tillvarelse. Meii en sådan förmåga har visserligen icke blifvit Vår lott. Och hvar skulle vi börja eller sliitå? Be* gynne vi från de yttre så kallade materiella tih^ gen, så föras vi utan tvifvel, genonk kedjan d^ ofiiå orsaker och verkningar, slutligen upp till en fii orsak utom naturen. Men s jelfva de yttre tingens realitet, hvarifrån äge vi bevisningen derom? och utom denna grundval, hvad blir hela '• kedjan ä( orsaker och verkningar annat, än en tdmsväfvande tankedröm? Begynne vi åter, som nödvändigt blir^ ifrån vårt eget inre, hvari består' detta? I en successiv erfarenhet af föreställningar, begrepp^, känslor och viljor, förknippade till en Viss enhet af medvetande^ som får namn af personlighet, méii Bom förlorar allt förnimmande af sigsjelf, så ofhi den ej underhålles af des^a successiva erfafénhei4;er. Så långt bafva vi alltså någonting gifvcft nien se der allt* Denna beSjrnnerliga slags enhet "éller pcrsodligheti, detta jag, som vi kalle det, hvad är
