•r- 3ll att den ej förmir upphöja sig tiU ett yerkligt vetande. Men jag frågar & min sida: hvad yär-^ de Sger ett vetande, som väl tio gånger förSndrat sig till någonting helt annat, än hvad det nyss förut varit ? MltsA, se här min tro om det mensk- liga förnuftet, såsom nemligen blott tankegåfva; om hvad det är, och huru långt dess förmåga strjic- ker sig. Om det gifves en princip till kunskap, i äm- nen utom och utöfver erfarenheten, synes det vis- serligen vara i förnuftet, som den måste böra sö- kas. Redan i sin första grundsats innebär för- nuftet absolut nödvändighet; då vi nemligen icke kunna tänka oss såsom en möjlighet hos Gud sjelf, att på en gång vara och icke vara. Och då all natur således måste vara detta grundvillkor undejr- kastad, samt svara deremot, äge vi deri rtKlanen fast punkt, h varifrån tanken tyckes åtminstone kuii- na begynna sina forskningar, och mer ^ och mer utsträcka dem. Likasom en princip for ^varandet (kontra- diktionsgrunden), har man velat finna i förnuftet äfven en princip för skeendet j (kaussal-lagen), som man trott sig kunna sätta i bredd med den för- ra till ursprunglig sjelfständighet. Men det har ej blifvit svårt att inse, huru mycket, såsom grund- fäste för tanken, den ena af dem ligger djupare
