Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 3i3 - ga, i förnimmaade af identiteten emellan predika^ tet i försatsen och subjektet i eftersatsen af Tflra tankeslut. Verkligen synes ingenting • vid första påseendet mera tomt och ofruktbart, införenäm- da grundsats, och likväl är det (om det uttrycket må tillåtas) på denna enda obetydliga spån, som vi beseglat tankens hela omfttliga ocean. Det för- underliga är således icke, att förnuftet erkänner alt* som princip denna påstådda etifaldighet (mot^ sägelsegrunden), men att förnuftet alldeles icke btfr någon annan högre princip: hvilket blir klart der* af, att äfven i den vidsträcktaste slutledning brBt^ enda länk -af slutkedjan aldrig består i annat, te i återkomsten till kontradik tions-principen, och i vpprepad användning deraf. Häraf följer : i:o Att, då hvad vi kalle logik eller slutgåfva icke heller består i annat, än i denna beständiga återkomst till motsägelsegrunden och dess afivänd- ning, så är och utgör också sjelfva förnuftet intet annat, än en blott logisk förmåga hos den lefvan- de förnimmande anden, tom på allt slags eget materiellt innehåll, och som först erhåller det ge-* nom denna förmågas användning på föremål gif* na i erfarenheten. 2:0 Att vi alltså redan i och genom förnuf- tets första princip finna dess natur angffverij och dess' gränsar utstakade. Ty grundsatsen, att hvaS