längt alltsft den sinnliga natur, hvarifrån v&n dömeo uppkomma och börja, äger sjelf realitet'; sä långt de yttersta grundvillkoren för den (vAra ka- tegoriska fÖrsländsbegrepp) gälla för all öfrig ualur. och sä Ungt vara derpä byggda tankeslut liga fuUkonilig logisk följd och riktighet, s& längt, men blott sä ISngt, sträcker sig ock for oss m5)- ligheten af någon kunskap utöfver det omedelbara fömimniandet, hvars egen objektiva sanning ut- gör, som vi sett, sjelfva den första fordringen. Här äro villkoren för menskligt vetande. Under inga andra, med hvilken lärd ordst&t de mA om- klädas och kungöras, låter sig nägon transscendental natursanning af oss upptäckas, eller blir för oss nägon minsta realkunskap af detta slag möjlig. Men dessa tre fordringar: erfarenheteps veil* ligbet, förståndsgrundernas, eller de s& kaUldp kategoriernas absoluta gilltighet (första deias gilltigliet såsom lagar for all natur), samt eo it drig afbruten logisk riktighet i tankens använd- ning; dessa tre fordringar utgöra, i sanning, tie ganska härda villkor för filosofisk realitet De begge första i synnerhet, när och huru skall fasa, i anseende till dem, nSgonsin kunna pfi^U s^ fullkomligen upplyst och tryggad? Till hvilken gräns alltså denna sä upphöjd � och nedsatta förmåga, som vi kalla menniskfllor*
