Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/395

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


- 337 högsta, den skönaste, den mest tröstande åsigtaf hela skapelsens mening, och af vftr egen bestämmelse: en åsigt, grundad på vårt högsta behof, våra beligastje känslor, och tingens ofelbara öfver* ensstämmelse till ett stort moraliskt syftemåL Då af detta tänkesätt bero all tröst, all dygd, allt Yflrde � känne vi inom oss sjelfva en pligt att bysa det, och någon ting brottsligt, någon ting afskyvärdt i motsatsen deraf. Häri styrkas vi utan tvifvel af alla det allmänna sunda förnuftets grunder, såsom innebärande på en gång, under denna benämning, erfarenhet, tankelagar och sinneskänslor tillhopa tagne. Men om det sunda menni* skoförståndet än ser klart nog, för att ingalunda betvifla rättheten af nyssnämda tänkesätt, äger det ej derföre bos alla nog skicklighet, att fullständigt utreda och afväga grunderna dertill. Det fordrar derföre denna tjenst af filosofien, som ej är annat, än ett mera öfvadt, mera skarpsynt urskiljande och mera metodiskt ordnande förnuft Att nu fördenskull med all denna tankens högre förmåga trygga och stadfästa våra högsta åsigter. Våra vigtigaste öfvertygelser (hvilka således måste vara förut gifna genom deras egen högsta förträfflighet), icke att på minsta sätt rubba eller vedersaka dem, detta är då filosofiens kall och ändaLecpolds Skr. IF Dei.. ^^