varelse. Ej heller är meningen^ att ett enda stoft verkeligen finnes; ty tinget i sig sjelf kan ej vara det. Kunde nu också förutsättas, att naturen bedragit menniskan, bäde på den yttre erfarenhet, som hon tycker sig äga, och gilltigheten af den slags allmänna förnufts-gåfva , som blifvit henne fönmnad; vore det fbljakteligen en möjlighet, att äfVen de redligaste, de djupsinnigaste tänkare, sjelf ye bedragne, sedan seklers tid missledt oss andra; si synes åtminstone detta påstående fordra en bevisning, om ej klarare och oyedei*sägligare än alla' an^ dra, dock likyäl fullkomligt öppen och tydlig för hyarje sundt omdöme; icke, likt ett påstådt demantsmycke i sitt foder � beständigt nedgömd ock inhöljd i förvaret af en mörk och vidlyftig konst* lära. Denna bevisning skulle då, tänker jag, böra framför allt och på ett ovedersägligt sätt ådaga � lägga naturen af alla våra föreställningar, samt deras bevisliga ursprung helt och hållet från vår inre sinnesdanmg, utan att de till den ringaste del af sin beskaffenhet uppkomma af yttre föremål och intryck utifrån. På denna enda punkt stödjer sig oförnekligen hela den Kritiska Filosofien; med detta villkor står eller faller hon.
