Också både han samlat en icke vanlig skatt af litterära och humanistiska kunskaper, då han år 1784 återvände till fäderneslandet, hvarest han samma år tillträdde den Lidénska bibliotekarie-sysslan i Upsala.
Vi nalkas här vändningspunkten i Leopolds lefnad. Ända till 28 års ålder hade han, på de allvarsamma kunskapernas bana, framgått med säkra, men obemärkta steg, ännu ej skild från mängden af lärdomsidkare: nu tog hans fulldanade snille den högre flygt, hvartill naturen det bestämt, och lyckan skänkte honom dervid den dubbla förmån, att ledas af Kellgrens föresyn, och att lifvas af Gustaf III:s skyddsblick. Hans medfödda håg för poesien hade röjt sig tidigt. Redan som barn tyckte han om att läsa vers. Ibland hans älsklings-författare voro isynnerhet Dalin och den utmärkte auktorn till Min Son på Galejan.[1] Nästan samtidiga med denna kärlek till verskonsten lära hans egna försök
- ↑ I sin barndom hade han personligen känt denna författare, som tyckte om den qvicka och lofvande gossen. "Jag hängde honom alltid i rocken och bad honom göra vers," berättade Leopold vid ett tillfälle. Ofta hörde man honom citera de sublima Hexametrarna öfver stormen: Herre! du viste din arm och håren restes af häpnad — och likaså det lekande qvädet: Ack Svea rikes mör, I våra hjertans kungar! m. m.
