tillika med mycket annat af lika slag, hade väl förtjent sitt namn hos Kellgren bredvid det våta och torra, det kalla och varma, som förvandla sig till fyra Generaler. Den stora förträffligheten begär skoning för den stora orimligheten. Men emellertid, ifrån huru många ställen af detta berömda poem, måste ej den förnuftiga eftertanken beklagligen vända sig bort med flathet och förtrytelse?
Utgöres dikten verkligen på detta sätt af blotta vilda eller tomma inbillningsdrömmar, vare sig redan förkastade af upplysningen, såsom allt gammalt grekiskt och nordiskt gudaskrock, eller fast af yngre fabrik, dock ej bättre förenliga med sunda begrepp; måste man, i ett eljest allvarsamt arbete, för att njuta diktnöjet, hålla på vissa stunder omdömet och eftertanken strängt utestängda, att de ej må komma emellan och förstöra dunstverket, kunna, med ett ord, förnuft och inbillning icke förena sig i ett gemensamt bifall till diktens föreställningar, utan finner sig den ena af dessa sinneshälfter tvungen, att förakta och bortstöta ifrån sig, hvad den andra omfattar och njuter med begärlighet: då är ett sådant arbete icke heller (som dess allvarsamma slag yrkade) gjordt att njutas af hela människosinnet, utan lösligen beräknadt på ömsevis den ena eller
