andra hälften deraf, utan förening dem emellan, och har, man säge hvad man vill, ej den förnuftsvärdighet, som en sann och ädel smak fordrar i all tankeskapelse af hög och allvarlig natur.
Äger då någon behof af dikten för att pryda och upphöja sitt ämne; har han hjeltar att besjunga, stora händelser eller stora sanningar att i sång utföra, och vill förvärfva deråt beundran och vördnad, genom högre magters framträde eller underbara deltagande: göre han det så långt ämnet bjuder honom utvägar dertill, men på ett sätt som ej strider mot förnuft och upplysta begrepp; på ett sätt som ej förringar hans arbete genom just det som skulle upphöja det. Tage han alltså hvarken sin tillflykt till trollmanskap och besvärjelse-krafter; eller förvandle han begrepp och egenskaper till gudapersoner med ansigten, kroppar och bevingade skuldror, för att inblanda sig i menniskoverlden och synas leda dess händelser; eller besväre han till samma ändamål någotdera af de fordna gudaherrskapen, vare sig Olympens eller Vallhalls: begge nu mera utan kredit hos förnuftet, och billigt entledigade från all befattning med verldsloppet. Under det att skalden bemödar sig, att gifva hjeltehöjd och gukraft åt sina personer ur menniskoverlden, göre
