ena ögat på honom, och dricker ut hälften af hans hjerteblod. Med ett öga mindre, och hälften af hjerteblodet, flaksar den stackars prinsen, så godt han kan, fram till prinsessans jungfrubur, tar ett bevekande afsked af henne, och infinner sig derefter åter på det utsatta stället. Dödskorpen sliter honom i små bitar, hvaraf blott en ringa del stannar qvar ospisad på strandbrädden.
Förtviflad öfver sin älskares öde, ber prinsessan med ifver till himmelen, att Han, med hvilken hon genom dopet blifvit förenad, och som låtit Petrus gå på vattnet, ville nu också låta henne genom luften följa sin Harald. Knappt har hon slutat sin bön, förr än, på samma sätt som det skett med prinsen, men icke mer af en gammal käring, utan af en ung vacker herdinna, skråpuken af en stor fogel lägges till hennes fötter, hvilken hon ikläder sig, och väpnad med en stor duktig trägårdssax, ger sig åstad luftvägen att söka dödskorpen. Under farten hör hon sin väns klagolåt, ser strandbrädden färgad af hans blod; störtar dit ner, men finner af hela den blodiga måltiden ingen annan lemning, än hans frånslitna högra hand, som hon tar upp, gömmer i barmen, och flyger derefter vidare fort. Ändteligen råkar hon dödskorpen, som hon ej felar att sönderklippa i många bitar. Hon klipper, heter
