det, som hon klippte i snö, och klipper på köpet sönder äfven alla småfåglar, som visa sig omkring henne, och som hon kan möjligen räcka; hvarpå hon, efter väl beställd sönderklippning, upptages i ett moln till himmelen, (så långt af poemet låter sluta sig) med den blodiga handen på bröstet, och den stora trägårdssaxen i sina segrande händer.
Man bör ej tro detta poem skrifvit med en stil, svarande emot innehållet. Beklagligen kan man ej deri misskänna en sann poets pensel och färgor. Säkert är då allt detta, lär man säga, idel skämt och satirisk rolighet? Nej, det är ett riktigt allvarsamt stycke, utan all flärd i sin mening, och syftande som allt af detta slag på uppväckandet af menniskans inre heliga skrockkänsla. Ty se der filosofiens närvarande höjd! Derefter uppträde någon tviflare och bestride mig menniskans perfektibilitet.
Tilläfventyrs skall man finna sig benägen, att anse allt detta såsom blotta nyhetsförsök af en och annan särskilt författare. Man bedrar sig: det är beklagligen andan af sjelfva tidehvarfvet. I den ena nationens litteratur efter den andra mötas vi af samma fenomen. De stora talangernas period synes vara i det mesta tilländalupen,
