Men svarar man, un astre tyrannique, des yeux qui brilloient à la cour, äro de väl uttryck som tillkomma en schytisk skogsbo? Nej! emedan han icke talade fransyska, och på vers. Men ett grymt öde, och en skönhet som fordom lyste vid ett hof, äro säkerligen begrepp som han kan hafva, utan minsta orimlighet. Tanken och känslan äro hans; uttrycket tillhör ett annat språk, och sjelfva konstslaget. Det är, om man så vill, litet högre än hvardagsprosans: men lyft opp språket till vers; eller förutsätt blott hos skogsmannen en varm och bildande föreställningsgåfva, och allt skall blifva sådant som vi här finna det.
Det må föröfrigt vara sänt, att hvad man skulle kunna kalla en alldeles ram Turk, eller Schyt, eller Amerikan, ur något af de fordna århundraden, skulle förgäfves sökas i dessa teckningar: sant, att kärleken visar sig der, mindre såsom yttre härmning af språkart och sedeskick, än såsom ren allmän naturmålning af denna ädla sinnesrörelse; tecknad med djup utforskning af menniskohjertat i allmänhet, och blott lindrig stämpel af nation och tidehvarf i synnerhet; — men, — är då detta orätt, och skulle det böra vara annorlunda? Skulle, den yttre sedehärmningen vara till den grad ovillkorlig, att kärleken, eller någon passion, kunde böra framträda på den
