tragiska scenen, i den vilda gestalt och med den grofva språkart i munnen, som hos barbariska nationer äro de vanligen rådande?
Författaren påstår ej detta. Tvertom bjuder han, att från teaterspråket sorgfälligt afsöndra råheten och grofheten. Jag frågar alltså blott: huru långt och till hvilken gräns? Månne ända till den hos oss rådande kulturgraden? Eller måste af den gröfre språkarten, någonting, för likhetens skull, alltid bibehållas?
Man skall finna, vid pröfningen, att halfheten häri som i annat, på intet sätt uppfyller ändamålet; och att om den råare sinnesarten må böra kunna skönjas i affekt och handling, kan den visserligen ej böra i ett lika rått språk uttryckas, eller ens i ett mindre hyfsadt, för härmningens skull. Förgäfves söker man för den obildade naturmenniskan ett slags uttryck, som hvarken vore råhetens eller kulturens, utan blotta naturlighetens. Jag fruktar att ett sådant språk icke gifves.
Såsom vitter produkt och i synnerhet poetisk, måste väl tragedien åtminstone öfverallt röja stilens och versens högre bildning. Se der alltså redan ett stort och nödvändigt uppsteg öfver den alldeles obildade naturen. Det är likaså omöjligt, att i goda tragiska verser tala alldeles
