okultiveradt, som att i mästerlig dans icke göra annat än gå bondaktigt. Deremot är det oförnekligt att, äfven midt i ett råare tidehvarf, karakterens storhet, eller blotta sinnesrörelsen, ofta upplyft menniskan till en höghet och värdighet i uttryck, som täflat med odlingens. Korteligen: ur hvilken tid man hämtar den tragiska föreställningen, kan och hör språket som talas således alltid vara den odlade tidens; vare sig såsom denna sistnämdas ovillkorliga fordran till vittert sinnesnöje, eller såsom skillrad verkan af karakterernas syftning och passionernas ingifvelser, äfven hos råare sinnen. Men huru ville man då i detta samma språk tillika igenfinna den vilda Schytens, eller den ursprungliga Amerikanens alldeles vanliga tungomål? Uppriktigt sagt, hvad blir väl af dem öfrigt, såsom tragiska personer, utom nästan blotta allmänna känslovarelsen, upphöjd öfver sin tids råhet, genom karakterens inspiration eller passionens, och bibehållande dragen af särskilt folkart och tidsbildning, endast så långt som de låta förena sig med känslans ädlare uttryck; ett villkor hvarförutan man hoppas förgäfves, vare sig att upplyfta sinnena, eller att bibehålla dem i den lyftning som utgör tragediens väsende. Denna korta teori, ligger den ej i sakens egen natur? Måste man ej, vid rådfördt omdöme, alltid komma dertill? och
