har någon annan blifvit följd i de ofvannämda fransyska rôlerna?
En annan sak vore, om man i dessa kärleksscener hade drifvit språkets och uttryckets förfining ända till Parisiskt galanteri. Men äger detta verkligen rum, så framt annars hela det gångbara kulturspråket icke skulle böra komma under detta namn?
Språket, fortfar författaren vidare, är alltid högt förfinadt, nb. utan afseende på personen som talar; hvaraf sker, att den ständiga höjden i stil icke lemnar rum för effekten af den sanna höjning i menniskors sätt att tala, som uppkommer af stora olyckor, stora passioner, eller utbrotten af stora själskrafter.
Det är möjligt, att jag här icke rätt fattat meningen; men skola ej de flesta läsare, likasom jag, kanske förstå den sålunda: att den fransyska tragedien väl nyttjar öfverallt ett högt och ordprunkande språk, men har icke iden sanna högheten i menniskors sätt att tala; åtminstone icke der, hvarest den isynnerhet borde finnas och röja sig, genom en kraftig verkan på åhöraren. Många synas mig dock hafva tyckt, att den sanna högheten i menniskors sätt att tala, äfvensom effekten deraf på läsarn, icke låta så alldeles sakna sig i Cinna, Les Horaces, Mithridate, Mahomet,
