med allt detta ypperligen tillfreds; för min del åtminstone måste jag dock alltid tillhöra det ringa öfriga antalet, som önskar att finna bakom det tragiska täcket någonting annat och bättre. Jag förstår med detta bättre, en enda hög och sorglig handling, lät så vara, icke vidsträcktare, än tidens och rummets gränsor ungefär naturligen medgifva; men der allt är sannolikt, allvarligt, upplyftande, och som, i stället for njutningarna af händelsevimmel, tapetförvandlingar och yttre menniskohärmning, i stället för blandningen af högre och lägre känslor, som strax afbrytas och utplåna hvarandra, skänker åt sinnet den enda, men fortsatta njutningen af sin egen ädlare natur och sina högsta känslorörelser.
Ännu en gång sagdt, jag strider här, icke för de egentliga reglorna, eller emot deras vedersakare, utan för tragediens natur af hög idealisk sinnesmålning, och emot införandet deri af den låga hvardagshärmningen. Det förtryter mig, att Schiller begynner sin Maria Stuart med klammeriet emellan drottningens amma och fängelse-kommendanten om ett skåp, som den sednare vill låta uppbryta, och hvartill han medför, in på teatern, folk med yxor och smedsverktyg. Detta är dock intet emot Shakespeares tragiska farser, hvaraf man ålägger oss att beundra allt,
