utan afskrädning. Det är i sanning besynnerligt. Man har i annat nog omdöme att inse hvad som tillhör, icke blott menniskolefnadens sorgliga belägenheter, men äfven ett visst värdigt allvar i allmänhet. Man inträder icke i ett sorgehus med upprymdt anlete; berättar der icke dagens äfventyr, och tillåter sig icke uttryck af hvardagsjollret. Från hvarje akt af högtidlig natur aflägsnar man med sorgfällighet, allt hvad som genom sin låga hvardaglighet, eller sin stötande löjlighet, skulle afbryta det höga rörande allvaret deraf. Så i öfrigt. Till och med i val af kläder föredrar man, såsom anständigare, färgernas enhet och öfverensstämmelse, framför deras afstickande brokighet. En drägt, sammanflickad af idel broklappar, kallar man en narrkåpa eller arlekinströja; men ett sorgespel af alldeles lika sammansättning kallar man ännu för en tragedi.
Ytterst och i summa. Man vill ej skilja emellan tragedien och hvarje dramatiserad händelsemålning hvari någon dör. Om författaren har ett stort geni; om man, oaktadt gastfasor, packsladder och grofva styggelser, finner tillika i hans arbete en mängd ypperliga drag af natur- och mennisko-målning, så ropar man att tragedien är förträfflig! Nej. Icke tragedien, men väl kanhända taflan i sitt slag, och betraktad blott såsom
