uttömdt, och nödgas ideligen återkomma till samma bilder, med någon liten förändring af ord och fras; ty naturen äger blott ett inskränkt antal af sådana allmänna föremål, vare sig ljufva och förtjusande, eller rysliga och förskräckande. Det skulle således slutligen föga kunna bli annat, än ett evigt samma af solar och stjernor, måne och skyar, rosor och tistlar, zefirer och orkaner, åskor, norrsken, fjällar, böljor, oceaner, och så vidare. När nu dertill kommer, att hvar och en poet, med lika öppna ögon för dessa allmänna föremål i naturen, och med lika rätt att dermed utpryda sina verser, också i sin ordning betjenar sig deraf; när således hvar och en som har en flicka, låter rosor brytas i hoppet, kransar räckas åt tinningen; hvar och en som har litet roligt i verlden, låter Luna le ur azurns skyar, stjernan breda sin ljusning öfver mödans tistelstig; hvar och en som deremot tar sig slätt fram, eller lider orättvisa, låter dagakarlen flämta i middagsbranden, eller slafven sucka i bojan, eller masken trampas af vandraren; ändteligen hvar och en som förlorar sin fästmö, eller sin syssla, eller sin egendom, låter himlen mulna, solen försvinna, åskan bullra, orkanen rasa, hyddan ramla, seglarn förgås, huru sker då? Jo, då händer att läsarn, som tycker sig hafva läst tjugu gånger
