förut samma poem som göres i dag, vanprisar slutligen hela konsten, och att dessa allegoriska målningar, som kunna behaga i deras nyhet, eller ännu sparsamt nyttjade, förvandla sig för honom till lieux communs och bekanta fraser, som han vet förut, och äfven derföre möta hos honom endast ledsnad eller likgilltighet.
Det är ej nog; ännu en annan stor olägenhet synes mig förknippad härmed. Den består deri, att man af begär att synas målare, sätter sig på sådant sätt i omöjlighet att verkligen vara det. Ty måla är väl i sitt rätta förstånd, mindre att föreställa allting på ett figurligt och förblommeradt sätt, än fastmer att skillra sakerna sådana de äro sedda i sin egna natursanning, och med de alldeles egna drag som i verkligheten utmärka den. När Virgilius t. ex. vill måla hos den betagna Dido hennes börjande kärlek, och dess hastiga, häftiga tillväxt, så säger han icke i allmänna liknelser, att hon oupphörligt sysselsätter sin inbillning med de sköna bilder, dem hennes varma känslas trollanterna föreställde henne, att hon under rusets vimmel lät bedraga sig af fantasiens gäckspel, och vaggade sig under hoppets morgondröm in i glädjens himmel. Han kommer sakens verklighet något närmare: se här hans beskrifning:
