uppkommer af någon hemlig dubbelhet i sjelfva tankens föremål. Anmärkom härvid till en början, att man åtminstone allmänt öfverensstämmer i känslan för alla slags fel och förtjenster, så snart man, utan fråga huruvida de finnas eller ej finnas, hos den eller den författaren, i den eller de skrifterne, på det eller det stället, endast betraktar dem i deras allmänna begrepp. Det är här som Humes anmärkning äger grund, att sjelfva det ord, hvarmed ett sådant fel eller en sådan förtjenst nämnes, innebär redan domen af bifall eller förkastelse, grundad på förutsättningen af menniskokänslans ofelbara öfverensstämmelser. Sådan är t. ex. den förtjenst, som man kallar skrifartens ljus, tydlighet; sådant det fel, som man kallar dess mörker, oreda. Ingen fins, som ej värderar den förra, ingen, som ej misshagas af det sednare. Och hvarifrån detta? Jo derifrån, att de allmänna begreppen: tydlighet, ordning, mörker, oreda, eller hvilka andra af samma natur, måste just derigenom, att de äro allmänna begrepp, vara fullkomligt enkla, det vill säga, kunna lika så litet innehålla hvart för sig någon stridighet eller flersidighet; af egenskaper, som det allmänna begreppet om godhet kan innehålla ondska, eller det allmänna begreppet om rättvisa kan innehålla orättrådighet. Föreställningen deraf måste således
