slag. Men på samma ställe hade jag ock läst, att den gamle utlefvade mannen vore nu mera så afsigkommen, och så försvagad till kropps- och sinneskrafter, att hvarken minne eller tanke vore hos honom mera tillfinnandes. Emellertid, hvad skadar, tänkte jag, att åtminstone på ett försök göra hans bekantskap. Om det gamla skrället ej orkar tala med mig, så kan jag ju lemna honom obesvärad. I denna föresats begaf jag mig till Kungsholmen, der man sagt mig att han skulle bo.
Den första som jag mötte på gatan der hans hus var belägit, var en man af ganska ovanlig rörlighet, hvilken, då han mindre syntes gå än springa, förekom mig att hafva, ganska brottom. Han var till växten temligt stor och undersättsig; ansigtet rundt, välmående och rikt på färg, benen starka, vadorna fulla af muskler och skullrorna som berg. Han bar en ganska välpudrad peruk, och gick, fastän vädret var elakt, med hatten under armen, samt ett tjockt spanskt rör i handen. Efter någon ursäkt, att jag hindrade honom i loppet, bad jag honom visa mig till ögonläkaren Odhelius, som jag hade angeläget att råka. Då jag såg honom småle vid detta namn, trodde jag att det var öfver min okunnighet. Jag vet väl, sade jag, och det är äfven hos
