utlänningen bekant, att denna fordom berömda läkare redan öfverlefvat sitt rykte, och kommit så alldeles af sig på ålderdomen, att han till och med förlorat ända till medvetandet af sin egen tillvarelse. Jag fick knappt tid att utsäga dessa orden, förrän mannen, med hvilken jag talade, gjorde ett långt steg tillbaka, och betraktade mig från hufvudet till fötterna. Jag såg hans ögon gnistra, och den starka handen knyta sig med en ovillkorlig rörelse omkring det spanska röret han höll. Med ett ord, döm om min förvirring, det var Odhelius sjelf: en man, hvars förtjenta beröm inom hans fädernesland befinner sig ännu hitintills lika litet förminskadt, som hans helsa och kroppskrafter.
Jag vill ej förlänga mitt bref med berättelsen om de flere misstag och bryderier hvari jag råkade, genom Herr Acerbis beständiga förblandelse af saker och personer. Det fägnar mig deremot högeligen, min herre, att bekantskapen med er och andra ändteligen satt mig i stånd, att förvärfva säkrare kunskaper m. m."
Så långt denna främling. Man må nu hålla hans berättelse för skämt eller allvar, åtminstone hindrar ingenting, att den ju kunde äga sin fullkomliga riktighet. Men för att dömma rätt om Herr Acerbis arbete, måste man vara mera
