sin egen själs storhet finner sig kallad, att från förderfvets afgrund tillbakahålla ett af inhemskt agg sönderslitit och fortsläpadt folk. Det är någonting förskräckligt, att föra spiran ibland nyligen kufvade faktioner, som ej mera äga lof att sönderslita hvarandra, och att sälja bort fäderneslandet. Ve, ve den ädle våldsverkare, som vågat beröfva dem dessa dyrbara rättigheter. Om han behåller lifvet, skall han åtminstone ej behålla ära och rykte obefläckade. Från Gustaf den III, likasom från Henrik den IV, tog man, så långt man kunde, begge delarne. Det är sant, att den store Wasa dog omördad och sjuttioårig; men huru hade man ej sönderslitit hans namn! Han var en tyrann, hette det, värre än Christiern; en förtrampare af religion och frihet; en kyrkoplundrare, en riksprejare, en falsk myntare, en folkplågare, en svordomsande, som nedkallade Guds straff öfver landet. Han hade med våld tillryckt sig kronan från Sturarnes ätt; hade barbariskt undanröjt en af dem; hade tvungit modren att förneka sin egen son, och att öfverlemna honom åt bödelsvärdet; hade belönat med samma tacksamhetsprof en sin ungdomsvän och räddare, och hade med slag af en yxhammare dödat sin egen gemål. Så skrefs, så talades af de hederliga sällskapen i Danzig, Lybeck och Trondhiem; af de
