rykte, eller ens Carl XI:s fullkomliga triumf öfver magnatväldet och aristokratiska motplaner, voro de efterdömen som djupast intagit Gustaf III:s sinne, och lifvade hans täflan. Men Henrik IV:s segrande försvar af sin rätt, och ädelmodiga bruk deraf; Ludvig XIV:s tid i afseende på regeringskonst och sinneskultur; framför allt annat Gustaf Adolf omgifven af sin Adel, det vill säga af lika så många Hjeltar och Statsmän, lika så många grundstöd för Sveriges ära och sjelfständighet: dessa taflor stodo för hans minne och lefde i hans hjerta. Ofta, särdeles under vissa sorgliga stunder, föranleddes han deraf till de mest rörande betraktelser. Stolt af hvarje äldre eller nyare förtjenst, som medverkat till fäderneslandets heder eller försvar, sökte han ingenting ifrigare, än att genom vedermälen af tacksam hågkomst upplifva efterföljden deraf. Med egen hand tecknade han, som okänd författare, Torstensons äreminne; och på Ehrensvärds graf (stiftarens af skärgårdsflottan) nedlade han, med blottadt hufvud, de fanor som segren vid Svensksund gifvit honom.
Detta är ingen tom deklamation. All rättvisa, alla vördnadens lefvande minnen skulle då vara det. Hundrade gånger har jag, vid oförvarade stunder, trott mig se ner ända till bottnen
